Ingemar och MarianneMormor och Morfar
Simon har fått somna in för att aldrig mer behöva ha ont. I Tuonela* leker han med andra sexåringar. Simon sparkar kanske boll med andra pojkar. Skrattar och springer av hjärtans lust!
Vårt allra djupaste deltagande.
Vi gråter med Er. Vi tänker på Er.
Anja och Anders
(* Tuonela = Dödsriket i Kalevala (finsk nationalepos ); finns att lyssna i Sibelius OP 22, Swan of Tuonela
Simon var inte finsk, men Dödsriket är det samma för oss alla - det är bara namnet som varierar )
.jpg)
Hej
SvaraRaderaVad fint du skrivit. Att kunna förstå hur stor den är den förlust som Marianne och Ingemar lidid, kan jag nog inte till fullo, men en tanke kan och vill jag skicka dem. En god vän beskrev en gång tystnaden som uppstod runt henne när hon mist sin man. Ingen sa något utan låtsades att allt var som vanligt. Det är inte som vanligt och det blir det aldrig mer heller.
Hälsningar
Birgitta
Det gör ont långt in i själen.....
SvaraRaderaatt läsa ditt inlägg.
Linda
Tack, kära Anja!
SvaraRaderaAtt du delar vår sorg gör den väl inte lättare, men väl lättare att bära.
/pappmorfar R
Tack Anja!
SvaraRaderaSorgen som jag har i mitt hjärta går inte att beskriva. Det gör så fruktansvärt ont att jag ibland måste
påminna mig själv att andas. Jag vet i mitt hjärta att Simon har det bra nu. Hur ont det än gör så vet jag att han aldrig mer behöver lida.
Jag har förlorat min älskade ängel.
Om jag bara kunde få honom tillbaka.
Marianne